Underbara, älskade Fanny.

Våra älskade djur lever inte lika länge som vi önskar att de skulle göra. Vi vet det så jäkla väl, ändå gör vi om det – gång på gång på gång, trots att det gör så in i helsikes ont. Trots att man är helt övertygad om att man ska brista vilken sekund som helst och man lovar sig själv att aldrig någonsin igen utsätta sig för det, så gör man om det. För på något vis är det ändå värt det.

Fanny blev dålig jättesnabbt. Väldigt dålig. En tia, trodde man först. Sedan lutade det åt diskbråck. Sedan var det nog ändå något med huvudet. Det var svårt att avgöra såklart – men något tokigt var det och hon var inte sig själv. Den som någon gång på riktigt har pendlat mellan hopp och förtvivlan vet precis hur det känns och vilken kaotisk känslostorm det blir. Jag satt på jobbet och kunde inte förmå mig att gå på lunch, dels så försvann matlusten men sen var jag rädd att jag skulle börja tjuta inför alla mina nya kollegor om jag ens råkade titta bort från skärmen. Så jag satt kvar. Blickstilla i tre timmar satt jag och stirrade in i skärmen innan jag vågade gå iväg. Skrev lite om julen till Malin, läste samma text fyra gånger utan att egentligen läsa, bara för att hantera situationen. Det är så jag gör, jag behöver få stänga av ett tag. Minns så väl när jag var 10 och familjens hund avlivades. I ett par veckor ljög jag för mina klasskompisar och sa att han var på pappas jobb. Jag var inte redo att berätta och att behöva erkänna för mig själv. Jag visste ju, jag visste jätteväl och alldeles precis hur det låg till, men jag behövde få bearbeta lite ensam först. Känslor är intressanta. Hur man hanterar dem är möjligen än mer intressant. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Trots alla våra tankar, böner, hopp, tankeöverföring och försök att skicka all vår styrka gick det inte. Det var dags. Hon behövde få gå vidare.
Finaste drottningen och primadonnan Fanny är nog den snällaste hunden jag nånsin mött. Alltid glad, alltid vänlig och alltid lite kärlek över att ösa över den som förtjänade det. För hon var ju faktiskt både terrier och en dam – man får förtjäna kärleken. När man förtjänade den fanns det inga gränser, inga alls, den tog aldrig slut.
En underbar barnvakt, lektant, kramkompis och bästa vän. Lite som en busig farmor/mormor. Stenkoll på sin familj och på grannarna. Liten men tuff, terrier ut i klospetsarna. Hon släppte utan vidare in mina hundar i familjen också, trots att hon annars gärna sa åt utomstående hundar att de fick hålla sig på avstånd. Hon var klok, hon visste att de ingick. De var ju med moster, då måste de vara ok. Kan hända att jag förmänskligar en smula men jag får faktiskt göra det. Ibland behöver man.
Älskade lilla troll, det är helt ofattbart att du inte kommer att komma och möta mig i dörren nästa gång jag kommer och hälsar på.
Tokfia. Du anar inte hur saknad du kommer att vara. Eller så vet du precis. Förmodligen vet du precis.

Sorg gör vansinnigt ont och det får den faktiskt göra – det är ok. Man får vara ledsen, man får hitta sitt eget sätt att ta sig igenom sorgen, det får ta tid. Alla känslor är ok och alla känslor behövs. Det är också fullt normalt att man lägger skuld hos sig själv – Hade jag kunnat göra något annorlunda? Har jag verkligen fattat rätt beslut? Man kan grubbla sig galen över det och inga svar duger, man undrar ändå. Jag tror att djurägaren själv vet bäst. Man känner sitt djur. Man vet. Jag vet att min syster har gjort rätt. Hon visste vad som var rätt och hon tog det beslut hon behövde ta. Jag fattar knappt hur hon klarade det men jag hoppas att jag också har styrkan att göra det den dagen jag behöver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *